Innehåll
Synlig ultraviolett spektroskopi, eller UV-vis, är en diagnostisk metod som använder synligt ljus och dess intilliggande våglängder. En UV-vis-spektrometer är ett instrument som använder en ljuskälla som passerar genom en kamera för att detektera metalljoner och organiska komponenter. Det är ett kraftfullt vapen som används i många laboratorier, men det finns många fördelar och nackdelar med att använda denna diagnosmetod.
Ljuskälla
En hinder för ljuskälla kontrollerar mängden ljus som kommer från en speciallampa som passerar genom provet. Hindren är den enda komponenten i en rörlig UV-vis spektrometer. Fördelen med detta system ligger i instrumentets enkla design. Emellertid är inte bara en lampa som avger alla våglängder av ljus nödvändig för analys. Till exempel avger en deuteriumlampa våglängder från 180 nm till 370 nm, och en volframlampa avger våglängder från 315 nm till 900 nm. Att byta lampa är en tidskrävande process.
Kalibrering
UV-vis-spektrometrar kräver frekventa kalibreringar för att bibehålla instrumentets noggrannhet och precision. Att välja vilken typ av material som ska användas som kalibrator kräver kunskap om vilken typ av prov som ska analyseras. Provanalys med UV-vis är dock en mycket snabb process jämfört med andra provdetekteringsmetoder, såsom HPLC. Denna snabba analys uppnås endast genom korrekt kalibrering.
Känslighet
UV-vis-tekniken är icke-destruktiv för provet och har hög känslighet för detektion av organiska föreningar. Avvikande ljus kan dock vara ett problem. Detta beror på att läkaren i fråga försöker upptäcka provet med ett mycket långt våglängdsområde eller den dåliga utformningen av instrumentet.
